Hong Kong baby!

Gott folk, nu åker jag till Hong Kong! Och sedan vidare till Thailand. En tuff och härlig detalj är att julafton ungefär försvinner! Tack vare tidsskillnaden. Det har varit härligt att slippa allt stök och bök nu i december tycker jag. Fenomenal idé detta med tidsskillnader.

Nu blev jag plötsligt sparkad i ändalykten, vi måste åka.
God jul till alla fina människor. Jag gillar er.

Ipod-me på lång flygresa:

Första veckan i mitt andra liv.

Det är lite jobbigt att erkänna men... Second Life har trollbundit mig. Lite. Det började i onsdags med att jag omsorgsfullt (som fan) skapade mig ett andra jag. Observera kärlekshandtagen jag lagt till, för så skulle det fanimej se ut på mig om jag hade slickade tights like that och en tröja som inte ens täcker magen. Och mer normala kläder än så hittade jag inte for free. Sedan sprang jag runt och testade mina olika moves och egenskaper. Det var kul. Tog tydligen 4 timmar upptäckte jag när jag avslutade. Det kändes som en och en halv timma, max. Läskigt hur tiden bara kan försvinna sådär när man sitter vid en skärm och tycker sig göra en massa. Men egentligen gör man ingenting.

Jag och Lovisa stämde senare i veckan träff på diverse platser. Vi shoppade gratis kläder, chillade på ett lattefik tillsammans med en amerikan och en engelsman. Vi besökte Norge och Sverige, upptäckte att det ska vara fest i den svenska skärgården den 20 december och kände ett visst sug att kanske faktiskt gå på den. Sedan var vi på ett fancy hangout där vi mötte folk med så snygga outfits att jag nästan skämdes lite över mina tights och armytröja. Först tyckte jag att det lät väldigt muppigt att betala för att köpa virtuella outfits, att det skulle jag aldrig göra. Men nu vet jag inte längre. Det var onekligen lockande, och jag tog mig en svängom i butikerna jag fick tips om från the fancy people. Köpte inget, men kan faktiskt förstå dem som gör det. Nu. (Läskigt.)

Veckans höjdpunkt var nog ändå discot. Där hettade det till mellan mig och Lovisa vill jag lova. Vill knappt skriva ut vad vi gjorde alltså, men jag kan säga att det utvecklade sig till en högst intim dans. IRL-jag kom på mig själv med att inte vara speciellt tystlåten i min förvåning, för det här var verkligen chockerande för en stofil som mig. "-Men Lovisa... Lovisa! Jag tror fan att jag ...... dig nu!" Helt utan reflektion över att vi ju faktiskt var långt ifrån ensamma i datasalen. Fascinerande hur virtuella världar kan få oss att... försvinna. Som tur var så var det lättsinniga studenter runt omkring oss, som faktiskt till och med uttryckligen sa att vi var ganska underhållande. Efter "dansen" torkade min karaktär (just här vill jag inte skriva jag) av handen på sina byxor. Do I need to say more?


Det började lite lätt...

För övrigt slog det mig så otroligt mycket porr det finns på Second Life. Till exempel hamnade jag en gång på någon slags porrklubb där jag blev erbjuden att sälja sex för pengar. "Då kan du köpa snyggare kläder sedan." fick jag veta. -Prostitution nej tack, tänkte jag och skulle just till att lämna stället när jag motvilligt la mig och juckade på golvet. (På grund av en felklickning.) Uäck! Ctrl + Alt + Delete kom automatiskt och så var det dags för kafferast. IRL alltså.

Tankar...
Jag gick in i Second Life med inställningen att "Ja, det här kan ju vara kul att prova." Jag satt och läste på internet om andra som blivit så fast i Second Life att det verkligen blivit vad namnet betyder; ett andra liv. De arbetar här, tjänar riktiga pengar, köper saker för riktiga pengar, har förhållanden... Jag skrattade förfärat över historien om ett par som var gift IRL, men som hade skilt sig för att den ena hade varit otrogen i Second Life. -Helt sjukt! tänkte jag. Då. Kanske delvis fortfarande, men nu kan jag ändå lite förstå. Second Life är verkligen medryckande, och även jag levde mig in i världen på ett sätt jag inte trodde jag skulle/kunde. Jag glömde både tid och rum och när jag förflyttade mig mellan platserna, så kändes det verkligen som att jag på riktigt var på väg. När jag satt i chillrummet med en massa folk och snackade kände jag gemenskap. När Lovisa och jag "dansade" blev jag faktiskt nästan generad. Och så vidare... Jag kan förstå att man kan uppleva känslor via Second Life, och då känns det inte så främmande att det för vissa upplevs vara "på allvar". Läskigt men fascinerande.


Kommer jag fortsätta hänga här? Innan jag började SL:a trodde jag aldrig det, men nu är jag inte så säker. (Kolla min fräcka gest "vet inte". Höhö.) Dock känner jag mig inte särskilt lockad av att gå in och hänga där "ensam", jag vill nog i så fall stämma träff med någon IRL-person så att man kan fula sig ihop. För det är fortfarande det det handlar om för mig mycket, att liksom lite driva med det hela. Som en ursäkt? Kul är det i alla fall. Joina festen i Second Sweden i morgon kväll, anyone?

Gammal tant på äventyr i Habbos värld.

En virtuell värld jag besökt i veckan är Habbo. Det kändes som en lagom start, och så tyckte jag att det var lite intressant att ta reda på vad Habbo är egentligen, som man hört kids prata om till och från. Jag valde ett ironiskt namn, och valde länge och noggrant skepnad i allt från ansikte till klädsel och frisyr. Ended up looking like Ellen DeGeneres. Var nöjd. -Hur gammal ska du va? frågade Lovisa, och jag förstod inte riktigt frågan. -Vadå, jag är ju 24, eller... Men nej, det insåg jag ju snart att det är ju mobbat. 16 fick det bli. Upptäckte snart att även 16 var ganska "gammalt", men det fick gå. Kände mig lite olustig över att ljuga om min ålder, lura de små tonåringarna. I 15 sekunder höll denna olustighetskänsla, sedan gick jag in i rollen som kaxig liten 16-åring och försökte så gott jag kunde att hänga med i det konstiga språket. Till exempel lärde jag mig att "och" betyder "hej" fast på ett ifrågasättande vis typ "varför hejar du på mej men okej".

Konversation mellan mig och fjortis:
YeahCmonYo: -hej (Obs, ej versaler eller skiljetecken. Det är mobbat.)
Fjortis: och
YeahCmonYo: vadå "och"? (Redan glömt den oskrivna skiljeteckensregeln.)
Fjortis: meh jah menar hej DOH lol
YeahCmonYo: och = hej?
Fjortis: meh palla (går iväg)
YeahCmonYo: (följer efter för att retas) meh gå interå (Måste ju stava så tydligen.) Fjortis: vah ere för fel på dej!! låt mej va! jag har faktiskt nån! (Kolla, utropstecken!)
YeahCmonYo: va menar du med d, att du "har nån"?
Fjortis: meh orka jah har redan kille fattar du
YeahCmonYo: good for you. men oj. jag är inte ute efter dig om du trodde det. för övrigt är jag också tjej om d spelar roll.. jaja. jag ska lämna dig ifred. ha d fint, bye!
Fjortis: äckel stick
(YeahCmonYo avlägsnar sig och känner sig som en gammal missförstådd tant.)

Tog mig en svängom på ett dansgolv med mina trygga classmates Lovisa och Nadja i stället, samtidigt som en annan fjortis frågade chans på mig. Hon tyckte att jag var snygg. Tills hon fick reda på att jag var en tjej, då gjorde hon slut och blev ihop med en annan. Hmff.


Jag i ett vanligt chattrum, uppe i en diskussion om oväsentliga ting.

Lite tankar...
Jag tycker att det är lite skrämmande vilken hård attityd som råder på Habbo. Det räcker att man uttrycker sig "fel" så blir man dissad direkt, och det är många dräpande kommentarer som fälls till höger och vänster. Jag tänker att det måste vara tufft om man är ung och verkligen vill passa in i den här världen. Vilket man säkerligen vill, för vad jag förstått från kids i min närhet så ses man här och snackar med sina IRL-polare, och är det dem man får dissningar från så är det på riktigt. Mobbning underlättas något oerhört när man sitter bakom en skärm och plinkar på tangenterna i stället för att ha personen man mobbar framför sig öga mot öga. Att nätmobbningen är utbredd är väl inte en nyhet för någon, men i och med min Habboupplevelse har jag själv sett hur "lätt" det är. Skrämmande. Sedan är inte jag av den kalibern att jag bara ser negativa sidor med internet och communitys, absolut inte! Men det var framför allt detta som slog mig när jag hängde på Habbo.

Glad i hågen.

Tack Gode Gud för frukostens comeback i måndags. Den satt. Och tack examensstudenter för att vi fick ta del av era arbeten.
Maja - Grym idé! Bra tips. Som fan. Tacksam och inspirerad jag.
Susanne - Jag älskar allt du gör. Allt du säger. Jag tror att du är min idol lite.
(As if att ni läser min sketna blogg, men nu finns orden där ute. I cyberspace. Till er. Whoaa...)

Cyberspace ja. Det är rummet som gäller. För den här veckan var det, efter en hel höst i ovisshet, dags att få reda på vad de mystiska orden "Digital miljö" i vårt schema innebär. Vi har undrat, spekulerat, trott oss fastslå... Men ingen har egentligen säkert vetat, och nu var det dags för upplyselse. På måndagen kom den, infon. And I liked it. (-The taste of her cherry chapstick... uh.) Vi ska besöka två virtuella världar på nätet, och redan när orden uttalades började det klia i tangentfingrarna och skärmögonen spärrades upp en aning av förtjusning. Vilken fantastisk uppgift, att man ska nörda sig på nätet! Woho! Vanligtvis spenderar jag en del tid med min vän datorn, och vissa, enligt uppgiften godkända världar, finns redan med i mitt virtuella vardagsrum. (Observera klämmigt uttryck.) Exempelvis har jag en och annan date med mitt kära Betapet, som för övrigt är ett hett tips till alla er som inte redan blivit kära. Det är som Alfapet, men på nätet, och så spelar man mot andra medlemmar och får "rankning" (ungefär som handicap i golf) utefter hur bra man spelar. Fantastsikt. Till och med min datorfientliga mor gillar att beta. (Observera verbanvändningen "att beta". Yes, jag är en nörd.) Alla som gillar Alfapet ens lite, kommer att älska betapet! Tips i etern.

Och så i morse var det dags för mitt "utvecklingssamtal" för terminen med två av våra lärare, Nike och Katti. 25 minuter. Prata om mig. -Iih, kände jag när jag var på väg dit. Varför detta iih infann sig vet jag inte riktigt, jag brukar ju inte vara den som är den. Men jag kände ungefär "Vad vet de om mig egentligen?" och det kändes olustigt att jag skulle sitta där med dem. Vilka är de? Vem är jag för dem? Lite så. (Ingen förstår mitt resonemang utom jag själv?) Nåväl, när vi hade pratat ungefär 2 sekunder så var jag redan lite mer bekväm. (Katti sa "Hej Annie" på ett speciellt sätt. Ni vet sån där blick som säger "HEJ-jag-ser-dig", och inte "...hej-whatever...") Ytterligare ungefär 15 sekunder senare hade jag helt glömt bort min tvekan, och samtalet var givande. Bra. Trevligt. Liksom bekräftande. Inte bekräftande som i prestationsbekräftelse, utan mer att de bekräftade att de vet att jag finns, och har koll på vad jag gör på ett sätt jag inte trodde. Det kändes bra, och min bild av dem vidgades lite. Så, tack Nike och Katti för detta! Resten av förmiddagen ägnade jag åt att vara tillfreds över att känna mig sedd. (Låter som ett barns reaktion, men det var faktiskt så jag kände.) Samtidigt jobbade vi vidare i gruppen med vårt här-i-bloggen-ej-ännu-presenterade-projekt. Det gick bra och var kul! Julia är ungefär bäst på att filma folk i smyg och samtidigt se galet oberörd ut.

På eftermiddagen gav jag mig in i en för mig helt ny värld, Second Life. Jag säger bara varningslampa. I´m gonna get stuck! Det var lite konstigt allting, nördigt men ack så fantastiskt ändå. Jag försökte få min figur att likna mig så mycket som möjligt i allt från kroppbyggnad till ögonbrynsvinklar och amorbågesavstånd. Diskuterbart igenkänningsresultat kanske. Dock gjorde jag en Britney och körde på skalligt. Om jag ändå vore så modig IRL. Då skulle jag vara ganska het. (Såg det ut som i Second Life i alla fall.)


Lovisa och jag gör premiär.
(Obs, before makeover. Sen var vi hetare. Bildbevis på ingång.)

Herre jöstanes vilken positiv anda det blev på det här inlägget då, men helt allvarligt så var morgonsamtalet med Nike och Katti värsta kick-ass-starten på denna tisdag! Sedan fortsatte det i samma glada anda liksom. Välkommet (och lite oväntat) mood.

...Förresten, får man skriva ut Nike och Kattis namn i bloggen? Jo, det får man väl? Nästan säker. Om jag har fel så ge mig en fet hint att ändra. Men jag vill ha namnen där så nu kör jag på det tills jag i så fall blir kritiserad. Våghalsigt.
/Annie living on the edge.

Slutkorrigerat för fan.

Okej, me goes gnällkärring. Men är man en blodsockerslav så är man.

OJ!

Dags för en parentes:
För ja, nu fick jag lite dåliga vibbar av vad jag just skrev, men eftersom jag gett mig fan på att sluta korrigera allt jag gör hela tiden så ska jag inte ändra. Så det så. De dåliga vibbarna frambringades av följande uttryck: "...är man en blodsockerslav så är man." Som tur är så är det ändå okej att uttrycka sig på detta vis, men det ger mig ändå lite dåliga vibbar. Ordet "man" är problemet. Överanvändandet av pronominat retar min hang-up-nerv å det grövsta. Att använda ordet "man" som pronomen är såklart okej, men fan inte som synonym till jag! Typ "Man kanske skulle gå och lägga sig", "Man har ju en del kontakter" eller whatever. Det låter fult, fel och används ofta i skrytsammanhang. Drygt var ordet. (Ska inte sudda ut svordomarna heller, nej. Fram för okorrerigerade mig.)

Varför just "man" förresten, och inte "kvinna"? Jag har provat att byta ut "jag" mot "kvinna" när jag pratat med personer som byter ut "jag" mot "man".
"Nähä, om kvinna skulle ta och tänka på refrängen."
"Nej, kvinna skulle inte vilja vara i hans situation..."
Tänkte att det skulle ge effekt men det har det inte gjort. Folk förstår inte vad jag menar. De blir lite lätt roade och kallar mig kärleksfullt för feministtönt eller bitterflata. Fan.

När ska vi då använda pronominat "man"? -Jo, när man (yep) menar folk i allmänhet/alla det berör. Till exempel "Man får ta seden dit man kommer". Ja, det får man ju, det gäller alla. Därav att mitt uttryck "...är man en blodsockerslav så är man" faller inom ramen för okej man-användning. Visst syftar jag på mig, men det innefattar även alla andra det berör. Blodsockerslavar i allmänhet. Det är okej. Snuddar visserligen vid att låta fult eftersom jag är lite allergisk, skulle jag "få" korrigera så skulle jag uttryckt mig annorlunda. Hade jag dock uttryckt "Man är ju blodsockerslav" så hade ni fått min fullständiga tillåtelse att slå mig. Hårt. "JAG är ju blodsockerslav" skulle i så fall (i min värld) vara det korrekta. Med detta inte sagt att jag själv aldrig bryter mot mina egna "regler". Det händer inte ofta men när jag kommer på mig själv med att göra det hatar jag mig själv en stund.

Kommentarer!?

Utsvävning à la mig. Sådärja, nu åter till det jag faktiskt skulle älta.

Började veckan med att på måndag morgon hemma avstå en lockande macka, som alltid på måndagmorgnar. Detta eftersom vi då har något så fantastiskt som frukostbuffé i skolan. Med kurrande mage satt jag på bussen till skolan, längtandes och fantiserandes om diverse matintag som väntade när jag kom fram. Men nähänej, knäpp på näsan. Frukosten uteblev. Vad hände? Och inga kontanter hade kvinna, så jag fick snällt sitta där och knapra på vad jag råkade ha i väskan, vilket var överdimensionerat mycket tuggummin. Funderade på att käka upp min Försvarets Hudsalva också, den är ju faktiskt ätbar. Smakar typ extra hårt och fett smör med aningens touch av fejkvanilj. Låter bättre än det smakar, så då hajjar du gourmetnivån. (Funkar och smakar dock finfint att steka i!) Höll mig hur som helst till tuggummina och hoppades att idisslandet kunde lura min hjärna att jag äter, och att jag därmed kunde känna någon slags falsk mätthet. Men icke. I stället utvecklade jag ett äckligt illamående. Magkatarr hej hej.

Filmen som visades var "Bladerunner". Dock uppfattade jag bara fragment, för helt ärligt så kände jag mig mer och mer dizzy ju längre in i filmen vi kom, och jag kämpade för att hålla mig vaken. Det gick sådär. Ni vet när man är så där trött så det snurrar och man knappt kan styra ögonen? Somnar till varje gång man blinkar. Man mår nästan illa? Blodsockerslav? Ja, kanske. I fragmenten jag uppfattade hann jag dock se att filmen verkade spännande, trots att jag inte är ett fan av science fiction. Om kvinna säger så. Men den här filmen var vacker på något vis. Ljus och ljud, vackert. Eftersom jag inte greppade handlingen såg jag mer de olika snuttarna jag uppfattade som fristående scener. Vackra stillbilder från filmen har fastnat i mitt huvud, och jag känner mig nu nyfiken att se den i sin helhet. En annan dag, med bättre blodsockernivå, tack.

I veckan har vi även träffats i gruppen. Vi har kommit igång med gruppuppgiften och det känns bra.

Hejdå.

Post Scriptum. (Eftersom korrigering ej tillåts.)
Det finns en fantastisk grupp på facebook som heter "Om du pratar om dig själv, säg då 'jag' och inte 'man'!". Förstå min glädje och grupptillhörighetskänsla när jag gjorde denna upptäckt! För nej, det är inte jag som är grundaren. Jag är inte ensam.
Diende Scriptum.

Venuz Boyz på AGENDAN. bah.

På morgonsamlingen i måndags närvarade en blygsam skara. Men hey - det var mysigt ändå, och frukosten var SÅ god när den kom på plats efter lite trassel. (Förlåt C & E för min felaktiga gruppinfo där på morgonkvisten.) Traditionsenligt bjöds det på bra film även denna måndag, och nu var det "Venuz boyz" som stod på agendan. (-Stod på agendan! SÅ krystat uttryckt! Men det bara kom. Nu skäms jag. Men jag SKA inte sudda. Ska inte. Sudda.)

Filmen har så mycket med just identitet att göra att jag nästan blir bajsnödig av att skriva om det. Vad kan man säga, det räcker väl med det faktum att filmen handlar om människor och de frivilliga och ofrivilliga kategorier man tillhör eller väljer att tillhöra. Till exempel bisexuell, heterosexuell, homosexuell, transsexuell, transvestit, drag king, drag queen, asexuell, iblandsexuell, liteavvarjesexuell, vetinteänsexuell eller whatever. Okej jag la till några egna där men ni hajar poängen. (Är personligen så trött på dessa benämningar att jag blir helt rycka-på-axlarna-ig.) I filmen får vi i alla fall följa ett antal människor som av olika anledningar förvandlar sig med hjälp av attribut som förknippas med kvinnligt eller manligt. (Hata orden.) Förvandligen kan vara för en kväll eller för alltid, och kan handla om att inta en tillfällig roll eller att fysiskt bli den man upplever sig egentligen vara. För några kan det handla om att bryta maktstrukturer, för andra är det för nöjes- eller nyfikenhetens skull, och för vissa handlar det om att man känner att man måste. Filmen är bra, bra, bra! Och den gör mig glad, glad, glad! För att den finns. För att människorna finns. Själv har jag sett, hört, läst mycket liknande, så innehållet kändes inte för mig jättenytt. Men filmen är härlig och jag blir glad av att höra andras tankar och reaktioner kring filmen, den verkar vara ett bra redskap att få igång folks tankar med. Och det gillar vi.

Resterande vecka bestod av hemtentaskrivning. Skolmässigt. Annars lite av varje. Fick äntligen avsluta veckor av daglig tvättning med tillhörande tvättstugekrångel, så nu är det som är värt att ge en chans inlämnat på sanering. Får se vad som räddas kan. Hoppas hoppas på jeans, jackor & skor. Och böcker.

Kan fortfarande inte förstå, acceptera. Det gör ont. På riktigt, ont.