Hanna Fridén

Tänka sig. Jag fick svar av Hanna Fridén på kommentaren jag skrivit i hennes blogg. Hade visserligen glömt att jag kommenterat där, men kom på det nu några dagar senare, och se! Ett svar. Jag blev förvånad, och tyckte att det var liksom... konstigt. Varför då? Det är en märklig företeelse, att man (jag) liksom förminskar mig till att vara mindre än andra. Eller är det vad jag gör? Andra i bemärkelse av... bloggare? Hmm. Hon är en bloggare. En person. Som skrev till en annan person. Mig.

Det kanske har att göra med att jag följt hennes blogg en tid. Suttit här på min kammare och läst om hennes liv. Liksom i smyg. (Som om, men ja. Känslan.) Jag har tyckt saker, tänkt saker, fått veta saker. Om Hanna. Nu när hon plötsligt tilltalade mig så kände jag mig... påkommen. Sjukt egentligen, ju. Ja.

Dealen:

Det har för övrigt slutat klia. Tur, för det skulle kännas tomt utan min mouche, som jag gladeligen kallar den i stället för leverfläck. Lever och fläck i ett ord, ganska äcklig klang kan jag tycka. Visste du att mouche inte bara betyder "skönhetsfläck i ansiktet", utan även "invävd grövre prick i tunt tyg"? Eh? Nu vet du.

Liten uppdatering, hej.

Det har gått över två veckor sedan jag bloggade sist. Sedärja. Det var längre än jag trodde, faktiskt. Vet inte varför jag sätter mig och plinkar just nu heller. Är inte direkt på blogghumör. Eller humör. Träffade några klasskamrater i förmiddags och pluggade. (Sure.) Sedan åkte jag hem och satte mig och skrev. (Sure.) Sådan var planen åtminstone, när jag i morse vaknade av värsta tänkbara ringsignalen. En mansröst som sjunger/ylar typ "Woo-wo-wooooo!" med blippande hysteri till bakgrundsmusik. Självvald slinga, javisst, men ack så hatad. Måste ha det så dock. Annars vaknar jag inte, eftersom jag har en förmåga att "väva in" utomstående ljud i mina drömmar. Bra och dålig egenskap. Bra eftersom jag kan sova lite var som, det enda jag behöver är en kudde eller substitut. Jag drar förresten nytta av egenskapen till exempel här, lägenheten där jag tillfälligt bor, med de extremt högljutt bråkande grannarna. (Jag menar verkligen extremt. Men det kan vi ta en annan gång. Eller aldrig.) Nackdelen med ljudinbakningsfinessen är ju då att jag behöver hatframkallande väckningssignaler alternativt fysisk väckning. Någon som puffar på mig eller så. Eller slår. Hotar. Vad personen/hunden anser lämpligt.

Eh. Just det. Tänkte ju skriva en liten update, men som vanligt snöar jag in på annat än planerat.

Jo, sedan sist har jag bland annat hunnit med att...
...se massa fler filmer på filmfestivalen. Underbar, inspirerande och späckad vecka blev det!
...jobba lite. Men det ska jag inte skriva om.
...dricka öl med några från klassen. Trevligt, bra, gött.
...som inneboende ha en, i min tur, inneboende på dessa drygt 35 kvadraten. Men det var inte vem som helst så det gick fint! Även om jag kände att vi inte hade så mycket tid eller ork för varandra just då på grund av yttre omständigheter (höhö) så var det ändå fint. Såklart.
...dricka öl med några från klassen igen. Hemma hos Carl denna gång. Mysigt!
...besöka fjällen, vilket var en riktig hit! Fantastiskt sällskap, fantastiskt väder, fantastisk stuga! Jag började nästan lipa när vi skulle åka hem. Inombords.
...och såklart en massa annat...

Men jag behöver ju inte alltid skriva milslånga inlägg. Bara oftast. Nu bilder i stället. Hejdå.


Känslan är äkta. Såhär trodde väl ingen att jag kunde se ut utan att göra mig till, men jo.


Tre av mina bröder inför första åket.


Min fina far är glad i liften.


Skidcoachen stajlar som vanligt. (Med all rätt.)


Bill Plymthon in action. Från ett seminarium under filmfestivalsveckan. Fascinerande man! Både enligt mig och honom själv.