Cancer borde vara förbjudet enligt lag.

Livet är så orättvist. Jag tappar sugen. Allting som rör mig känns onödigt och töntigt i jämförelse. Därför gör jag inget i stället. Sitter och tänker och mår mörkt, som om det skulle göra skillnad för någon. Smart.

Minns och saknar extra mycket just nu.

Den där idioten som heter Cancer borde få dödsstraff. Får jag ge den dödliga dosen? Snälla? Långsamt.

Snälla ni som läser min blogg, gå in på länken nedan och bidra med en tjuga till barncancerforskningen! Just denna insamling är tillägnad tvååriga Tova som har fått cancer, och det är hennes fina storasyster som startat insamlingen. Hon är en underbar storasyster, låt oss stödja det fina initiativet, ellerhur!? Alla bidrag är värdefulla, och många bäckar små... Enkelt är det också, du skickar bara ett sms.
http://www.barncancerfonden.se/1693
Tack!

Tack för kaffet.

Äntligen har skolan där jag gör min VFU införskaffat en kaffeautomat till lärarrummet. En som till och med brygger kaffe! Till skillnad från så många andra kaffeautomater man stött på i sin dar i diverse lärarrum landet över, som mer brygger färgat vatten med touch av kaffesmak. (Läs Stockholm med omnejd.)

Jag är i och med ovanstående förändring redo att ta steget och Vägra lämna skolan i fråga. Jag går inte tillbaka till universitetet. Varje morgon kommer jag att åka ut till min praktikskola. Gå in i ett klassrum. Jobba. Jag tror till och med att jag är välkommen av läraren jag har i åtanke att stalka. Jag har fallit i löv med skolan. Jag vill jobba där från och med NU och i evigheters evighet. Eller åtminstone tills pensionsdagar. (Fast det kan man ju i och för sig kanske inte med säkerhet lova. Kanske halva min yrkeskarriär? Kanske mindre. Kanske mer. Kanske alltid. Kanske nästan alltid. Länge.) Men okej, från och med nu och på obestämd tid i alla fall. Snälla rektor, om jag hoppar av min utbildning, tager du mig då? Ger mig en fast anställning om jag lovar att ge mitt yttersta i nöd och lust, tills en pension eller eventuell uppsägning skiljer oss åt?
Amen.
(-Nähä, men säg till om du ångrar dig.)

Punkten börjar bli till en rand.

"Det är viktigt att ha skor på sig i bamba, för annars kan man få en potatis under foten!" /barn 8 år. Högst allvarsamt uttryck med inslag av dramatik.

Det är lite tråkigt att man inte kan blogga om sin praktik, men förståeligt. Helt uteslutet såklart, men lite sugen blir man ibland. Så mycket underbart, och en del mindre underbart. Nog om det innan jag går över gränsen.

Något som tagit upp en del energi hos mig på sistone är funderingar. Jag längtar. Både bakåt och framåt i tiden. Saknar omständigheter från svunna tider, längtar efter förutsättningar som förhoppningsvis väntar i framtiden. När är framtiden? Punkten där jag befinner mig just nu börjar bli en rand. Långrand.


"I hate myself today"

en bra måndag med sämre veckofortsättning

Ja, som jag skrivit tidigare så har det varit en vecka i ohälsans tecken för min del. Var i skolan på måndagen tack vare fina mediciner som höll mig uppe och igång, men tisdag till torsdag låg jag mer eller mindre nedbäddad. Preparaten hade gett upp och hostan tagit över hela mitt väsen. Och jävlar vilket oväsen sen! Rasselskrovelhostäckelhosthhhhhhhhh...

Måndagen var i alla fall väldigt bra tycker jag. Gillade workshopen där vi fick göra självporträtt i kollageform. (se inlägg från 29 sept.) Jag blev stressad som bara den av att jobba på beställning på det där viset, och dessutom under en marginell tidsram. Jag blev frustrerad och lite arg under arbetets gång, muttrade "nu skiter jag i det här", la armarna i kors och surade i ungefär två sekunder, sen på´t igen! Och det blev ju faktiskt någonting till slut! Jag gjorde något på beställning, och det känns lite gött att jag kunde det. Annars brukar jag alltid tänka att "Nej på beställning, det kan jag inte", och så försöker jag inte ens. Vill liksom sitta hemma på min kammare och trycka lite först. Men tydligen så måste jag inte det, yiey! Trevlig insikt om mig.

Till mitt förtret missade jag resten av skolveckans tre dagar, vilka jag utifrån klassens bloggar förstått varit givande även de. Men jag har läst ungefär vartenda ord som skrivits i bloggarna, så jag känner ändå att jag har lite koll över vad som hänt och över vilka insikter som infunnit sig hos mina klasskamrater. Brabra. Tacktack.

Medan jag suttit här och hostat järnet (sexpack välkommen) har det dock blivit lite pärlplatta gjort. Testade PhotoPearls, men det kändes så opersonligt att jag la ungefär sju rader på bricka ett av sex. Sedan återgick jag till det gamla vanliga, gå-på-känsla-läggandet. Denna gång à la PhotoShop, det vill säga jag fixar och pixilerar (?) en bild så som jag vill ha den, och försöker sedan att efterlikna den från skärm till pärlplatta med hjälp av ögonmått. Åtminstone formen av det jag vill göra, runt om bara gör jag lite. Mycket roligt, pilligt och tidskrävande! Ska man använda PhotoPearls kan man ju lika gärna köpa färdigpärlade plattor känns det som, då är det ju inte jag som gjort dem ändå. (Vart man nu hittar färdigpärlade plattor men ni hajar poängen.) Dessutom blir de inte som jag vill ha dem i PP. Fasen va jag får ont i nacken av pärlande förresten, och sen sprider sig smärtan sakta men säkert uppåt. Till hjärnan ungefär. Tips på smärtförebyggande pärlställning mottages tacksamt.

I identitetens tecken lägger jag här upp en platta föreställande mitt vänstra öga, eftersom det ibland känns som att jag är mitt vänsteröga. Ögat som mer eller mindre styrt hela mig alldeles för länge nu. Mina förutsättningar och mina val har berott på dig, ögjävel. Så voila! -beskåda min chef, mitt jag.

Min motståndskraftiga hosta ger värsta magrutorna, yeah

Varit sjuk sedan i lördags, även om jag trotsade sjukan i måndags och kom till skolan fullproppad med piller och med Nipaxon i fickpluntan. Nippan har dessvärre gett upp vid det här laget och lämnat över mig till magrutornas öde. För oj, vilken träningsvärk som drabbat magen av allt host! Kanske är en angenäm effekt. En mindre angenäm effekt är att jag tvingats "sova" på soffan den senaste tiden. För att kunna sitta upp. Ligger jag ned så kiknar jag av host. En rafflande upplevelse som inte bara gett mig ICA under ögonen, utan också bidragit till en ny dimension av förståelse för personer med sömnsvårigheter.

Hundpromenader (med tillhörande bajsplockning, don´t worry) kommer man ju dock inte ifrån som sjukling, även om de kanske inte blivit av så motionerande art. Som jag stundtals svurit över dessa trippar runt kvarteret i monsunregn med bafucin i gommen och en och annan anklagande hundblick. Vafan det är väl inte mitt fel att du blir blöt och inte får motionera dig tillräckligt, jag är sjuuk! Var tacksam att du ens får göra dina behov, djur. Tänk på hundarna i Afrika. MEN idag blev det en trevlig promenad i bättringsvägen- och solens tecken. Mitt Göteborg, som ju sedan den här kursens start blivit en plats att upptäcka, bjöd mig bland annat på nedanstående fynd.


Stella gangstaposing in da hoods.
Men kunde inte AMS ha kommit upp med en mer slagkraftig tag än sina tre bokstäver i vitt med ett streck under? Jag säger då det, arbetsförmedlarna idag...


Är det F som varit i farten? Påminner ju onekligen om både hans skyltidé och finfina humor! ;)